Till er som inte vill läsa känslomässigt dravel och filosofiska funderingar säger jag:
hoppa över det här.
Jag har under en tidsperiod på ungefär ett och ett halvt år, på olika sätt, kommit i kontakt med människor som vill hämnas någon, eller på någon. Det kan vara allt från människor jag mött i vardagen, till karaktärer i böcker och filmer.
Min ståndpunkt har alltid varit, och är fortfarande för den delen, att det är fel att hämnas. Bara för att någon gör dig illa, är du inte automatiskt berättigad till att få göra den personen lika illa. I slutändan biter man bara sig själv i svansen genom att hämnas, tror jag. Det är avsevärt mycket bättre att försöka visa att man inte sjunker lika lågt som den andra personen.

Var mot andra, som du vill att de ska vara mot dig!

Nu vet jag förstås, av egen erfarenhet, hur enkelt det är att föra såna här resonemang i teorin och samtidigt hur svårt det är att faktiskt leva som man lär, i verkligheten. Jag kan själv komma på några händelser där jag velat hämnas, såväl fysiskt som psykiskt på någon, eller några. Dock har jag lyckats koppla bort den instinktiva lusten att göra det man känner för, och låtit bli. Jag säger inte att det gör mig bättre än någon annan, jag säger bara att det är det enda rätta.
Föreställ dig följande scenario:
En man blir mördad, han har fru och barn. Frun och barnen hämnas på mördaren, som i sin tur har fru och barn. Den nu döde mördarens fru och barn hämnas på det ursprungliga offrets fru och barn. Vem överlever i slutändan..? Tar man resonemanget vidare, inser man snabbt att vi genom hämnd bara utplånar oss själva, hela mäniskligheten skulle ganska snart vara så gott som utdöd.

Ett öga för ett öga och en tand för en tand håller inte längre
- nuförtiden har vi både ögonlaser och schyssta tandställningar!

Så, vart vill jag komma med allt det här..? Jaadu, jag vet faktiskt inte. Kanske vill jag bara få just dig att inse att vi måste leva i nuet. Eller att du ska sluta vara arg. Eller släppa det förflutna. Eller slicka dina sår istället för att själv hälla i salt.

Jag har faktiskt klurat på de här sakerna ganska länge, men det var Patrick Janes dubbelmoral i The Mentalist, lika stor som min egen, som fick mig att göra tankarna till svart på vitt.

Errare humanum est, ignoscere divinum.
Oskar.