Till er som inte vill läsa känslomässigt dravel och filosofiska funderingar säger jag:
hoppa över det här.
Jag har under en tidsperiod på ungefär ett och ett halvt år, på olika sätt, kommit i kontakt med människor som vill hämnas någon, eller på någon. Det kan vara allt från människor jag mött i vardagen, till karaktärer i böcker och filmer.
Min ståndpunkt har alltid varit, och är fortfarande för den delen, att det är fel att hämnas. Bara för att någon gör dig illa, är du inte automatiskt berättigad till att få göra den personen lika illa. I slutändan biter man bara sig själv i svansen genom att hämnas, tror jag. Det är avsevärt mycket bättre att försöka visa att man inte sjunker lika lågt som den andra personen.

Var mot andra, som du vill att de ska vara mot dig!

Nu vet jag förstås, av egen erfarenhet, hur enkelt det är att föra såna här resonemang i teorin och samtidigt hur svårt det är att faktiskt leva som man lär, i verkligheten. Jag kan själv komma på några händelser där jag velat hämnas, såväl fysiskt som psykiskt på någon, eller några. Dock har jag lyckats koppla bort den instinktiva lusten att göra det man känner för, och låtit bli. Jag säger inte att det gör mig bättre än någon annan, jag säger bara att det är det enda rätta.
Föreställ dig följande scenario:
En man blir mördad, han har fru och barn. Frun och barnen hämnas på mördaren, som i sin tur har fru och barn. Den nu döde mördarens fru och barn hämnas på det ursprungliga offrets fru och barn. Vem överlever i slutändan..? Tar man resonemanget vidare, inser man snabbt att vi genom hämnd bara utplånar oss själva, hela mäniskligheten skulle ganska snart vara så gott som utdöd.

Ett öga för ett öga och en tand för en tand håller inte längre
- nuförtiden har vi både ögonlaser och schyssta tandställningar!

Så, vart vill jag komma med allt det här..? Jaadu, jag vet faktiskt inte. Kanske vill jag bara få just dig att inse att vi måste leva i nuet. Eller att du ska sluta vara arg. Eller släppa det förflutna. Eller slicka dina sår istället för att själv hälla i salt.

Jag har faktiskt klurat på de här sakerna ganska länge, men det var Patrick Janes dubbelmoral i The Mentalist, lika stor som min egen, som fick mig att göra tankarna till svart på vitt.

Errare humanum est, ignoscere divinum.
Oskar.

Till er som inte vill läsa känslomässigt dravel och filosofiska funderingar säger jag:
hoppa över det här.
Jag träffar en hel del människor som är yngre än jag är. Framför allt på jobbet. Merparten av dessa är av motsatt kön. Genom nästan hela mitt liv har jag hört att det är så stor skillnad på killar och tjejer, det täcka könet mognar mycket tidigare, har en annorlunda livssyn och så vidare.
Det är dock inte skillnaden mellan pojkar och flickor, män och kvinnor som jag grubblat över idag. Mina tankar har ägnats det faktum att jag själv ändrats och utvecklats så hiskeligt mycket de senaste fem-sex åren. Egentligen är det väl svårt att dra nån slags tidsgräns för det hela, men jag tycker att det hänt förskräckligt mycket med mig från det jag var 18 tills det att jag blev 25. Självklart har saker och ting inte stannat av - jag kommer säkert kunna göra en likadan överblick på 25-30 nån gång efter jag blivit 30, men ni kanske fattar poängen..?

För att tydliggöra saker och ting hasplar jag ur mig ett Winnerbäck-citat:
"Jag trodde att jag visste, vem jag var och vad jag ville
- men nu skulle jag inte välja dom orden..!"
(I ett kort sidospår tillägger jag att jag inte alls är lika insnöad på Winnerbäck som det verkar, faktiskt är det ytterst sällan jag ens lyssnar på honom. Däremot spelar och sjunger jag gärna låtarna själv.)

Så, vart ville jag komma med det där?! Jo, jag har gått från att ha trott att det stora syftet med livet är att slå sig ner, tillsammans med sin älskade, och föröka sig, till att inse att det faktiskt handlar om så mycket mer. Några exempel på detta är att ta hand om den familj man redan har, förverkliga sig själv genom att göra, alternativt pröva på, saker och ting som man länge "drömt" om.
Visst, jag vill fortfarande träffa nån att älska, som älskar mig tillbaka, och skaffa barn och allt som hör dit. Det känns bara som jag kommit till slutsatsen att det inte är fel att inte göra så. Man är inte mindre värd, bara för att man väljer att leva ensam. Eller att inte skaffa barn. Eller att bara inte göra allt, så som alla andra gör det.
Jag tror inte att jag vet allt. Tvärtom. Ändå vill jag försöka sprida budskapet till människorna runt omkring mig att ta dagen lite mer som den kommer. Var inte så tvärsäkra på vad som komma skall. Runt hörnet bjuder livet på nya överraskningar, ständigt. Det du idag tror ska ske imorrn, ändrar sig nästan säkert under natten. Den plats du idag tror att du kommer befinna dig på om tio år, kanske inte ens existerar då..?

Nu, gott folk, ska jag göra ett nytt inlägg, innehållande två kalas-länktips - riktiga höjdare!

Crea diem.
Oskar.